Jag har  ju grejat med lille Robban & Fran hela tiden, men nu i helgen skulle det vara ett "startskott" för mig & hästarna. Ann-Louise kom ut till mig i lördags & vi tog ut Robban för att gå en promenad & få träna lite, olika "övningar" mm.... Jag hade jätte inspiration och tyckte det skulle bli jätte kul. Robban har ju aldrig vart dum med mig när vi har vart ute & gått, det han har gjort på sin höjd är att ruska lite på huvudet & det är ju absolut inget som jag blir "rädd" av...he he he.... I alla fall, allt gick bra till en början,Robban verkade bara lite spännd men vi traska på. Träna lite att flytta bogen, skritt, trav, halter mm..mm.. Ann-Louise höll i Robban & jag gick med brevid. När vi kom en bit bort på grusvägen så börja han "beté" sig. Ann-louise gick framåt med han & vände ganska "snabbt" var efter Robban får ett tok ryck & ställer sig på bakbenen & slår. Gud, nu börja mitt hjärta slå igen & jag blev mycket nervös över att Ann-Louise skulle komma till skada. Som jag skrev i tidigare inlägg så  sitter mina "ärr" kvar sedan sparken jag fick i huvudet & allt som hänt. Hon behöll lugnet & var jätte duktig med Robban, provade att vända igen & kolla lite varför han gjorde så. Efter en stunds träning vände vi åter & gick hemåt. Hon stannade Robban & tränade att flytta bogen ( då han har lätt för att använda den & "knö" undan oss små människor ;-)  ) JÄVLAR VA SUR HAN BLEV! "jobba" dig du med mig men mig min bog den pillar du inte,(hästar flyttar varandra med bogen) sa han & slängde upp en spark med bakbenet framåt emot A-L...... jag bara stod på avstånd å sa , näää det är inte sant va gör han!!!? va sysslar han med??? det var ju inte detta jag ville se direkt....känndes JÄTTE jobbigt. Ann-Louise fortsätte & det gick bättre resten av vägen, några mindre bakut sparkar blev det & rusk med nacken men inget mer direkt..... När vi väl var hemma så var jag helt slut, fast jag bara vart på avstånd & inte själv gick med Robban så var jag heeeeelt slut mentalt, detta var inte kul, varför gör han så?? Ska jag fixa detta själv nu med mina tankar/rädsla om att allt möjligt kan hända o.s.v

Vi ställde in Robban & stod och diskuterade om vad som hänt och varför det blivit så m.m

Under kvällen så tänkte jag mycket på allt, och jag kände ett sånt suuuug att bara gå ut & ta honom ur hagen & vandra iväg med han. Bara jag & han, men jag gjorde aldrig det.

Dagen efter ringde Ann-Louise och fråga hur jag kände och om jag ville ta honom idag (söndag) igen. Och jag svarade naturligtvis JA ABSOLUT. Så hon kom och vi plockade ut honom. När vi hade kommit en kort bit så konstaterade båda att Robban var mera harmonisk idag.....men ICKE!! Ann-louise krävde mindre av honom idag och ändå så stod han stegrandes över henne ca 3 ggr, ett flertal rejäla bakutsparkar. Vi kunde inte se nån anledning till detta beteéndet. Jag stod med hjärtat i halsgropen & bara förhörde mig om att allt var ok med Ann-louise, stackarn, men det gick bra med henne, hon var så lugn & mycket duktig med han.... ännu en dag kom vi hem till stallet & jag mådde skiiiiiiiiiiit. Hur f**n ska JAG lösa detta,SJÄLV!!! hade det vart för ca 1 år sedan så hade det gått bättre, men nu med mina rädslor & nervositet inför sparkar, tacklingar mm.....FAAN va ska jag göra?!!!!???? Varför gör min älskade Robban såhär?! har han ont?? Är han pigg & förlite hanterad?? Är det fällningen som påverkar han så mycket?? Varför riktar han våld EMOT oss??  Jag har vart snäll med han! JAG VILL SÅ GÄRNA FIXA DETTA, MEN KAN JAG!? Jag får ju sån panik när jag hamnar i "skottlinje", riktig panik!! Hade jag vart lugn, orädd & tydlig med han så hade det gått galant tror jag......

Så...där är jag nu...grubblandes om hur jag ska göra med han.....och hur jag skall kunna övervinna alla rädslor tillsammans med en häst som verkligen utmanar mig....hmmm...skulle behöva en lugn,trygg pålla just nu....

Det jag önskar mest är att kunna ha kvar min Robban och att det skall lösa sig snart utan att någon kommer till skada. Han är ju go när han inte håller på sådär..... Jag vill verkligen ha han hos mig, det var ju absolut min tanke vid köpet av Robban att han skulle få vara här hos mig läääänge & bara ha det bra. Han är go, men när jag knackar på hans dörr så ser han mig, men han öppnar inte..... varför!??

Jag & Robban i höstas!

Robban & jag!

 

Lisbeth

12 mars 2008 00:31

Min goa Emelie, mitt hjärta gör ont och känns ledset i denna situation, för jag vet hur mycket du vill och hur snäll du är mot djuren. Det har du alltid varit ända sedan du var liten. Du ser alltid det lilla goda som finns i dem - även om det är besvärliga situationer som med Robban nu - du ser det goda i honom ändå.
Jag önskar sååå mycket att jag kunde hjälpa dig i denna situation och för sviterna av det du råkat ut för - önskar att jag kunde vara en "Monty Roberts". Jag har ju i alla fall köpt hans bok "Från mina händer till dina" till dig och försöker på mitt lilla sätt men tyvärr kan jag ju inte hästar osv på så sätt. De är så stoooora.
Du måste nog göra ett beslut, jag vet att det är jobbigt men vi har ju pratat en del. Du får inte se det som att det är du som har misslyckats - det är säkert många som råkat ut för liknande, hur mycket gott de än har gjort med hästen.
I första hand måste du tänka på dig själv och din hälsa.
Jag älskar dig min genomgoa tös.
Kram från mamma :-)

 

Emelie

12 mars 2008 00:42

Ja tack mamms! du är så snäll du! vi kan ju hålla tummarna att allt går bra med han. Kanske jag hittar på nått bra som ändrar läget.....hoppas!

http://kawa.bloggagratis.se

 

Lena

12 mars 2008 08:23

Kram, kram, kram!

http://klingemaden.bloggagratis.se

 

Emma på maa

12 mars 2008 11:27

Hej Emelie!
Jag har själv varit i din sits och det hände efter 25 års hästerfarenhet.
Rädslan gör oss till rovdjur i hästens ögon och det hela kan få mycket tråkiga slut för både häst och folk. Jag tvingades sälja min häst som jag ägt sedan han var två år och ridit i tre. Efter några olyckor var jag för honom ett rovdjur som satt uppe på ryggen utan möjlighet till kommunikation.
Det finns hjälp att få för när man känner som du skall man inte utmana ödet(Det hade jag aldrig sagt för 5 år sedan)
Att utmana en hästs bogar är bland det farligaste som finns då de använder dessa för att få oss ur balans för att sedan kunna rikta en spark i huvudhöjd innan vi hinner reagera. Det krävdes två personer för att börja få Herkules att förstå detta och det var inte jag och gubben för vi hade aldrig kunnat vara så samspelta. Men allt är n sådan lång historia men du får gärna ringa eller skriva så kan vi prata vidare.
Tills dess gör inget dumt som du kan skada dig på.
Vänliga hälsningar Emma!

 

Emelie

12 mars 2008 14:28

Hej ! Ja jag kommer bort till dig Emma, kan ju vara bra att prata om det. Du har ju vart där jag är nu, så du vet nog förmodligen hur jag känner & kan säkert komma med kloka råd & tipps ;-) Vi hörs snart Kram kram

http://-

 

Caroline Kj

12 mars 2008 19:36

Hej!.Läste det som du hade skrivit! :'(, jag tycker jätte jätte jätte synd om dig, fasst att jag inte känner dig så där jätte bra!...Men vad konstigt att han bara gjorde så där!. Skulle vilja komma hem till dig och ta ett alvarligt snack med Robban!
- Varför håller du på så där med Emelie??!!!.
Hoppas att du kommer över din rädsla med att rida.Skulel vilja vara med och se hur han beter sig!. Keam kram kraaaaaaaaaaaam Caroline!.

 

Jane Larzon

14 mars 2008 11:51

Hejzan Emelie! Läste det Du skrivit och även om jag kanske inte kan leva mej in i den rädsla Du känner så förstår jag ändå din frustration. Man har SÅ höga planer och en sådan stark vilja att det ska fungera med hästen man tycker så mycket om. Man har svårt att ta till sej när någon säger att det här är inte lätt. När man dessutom inte kan förstå varför saker blir som det blir så känner man en sådan stor frustration och en okunskap. Man blir helt enkelt villrådig. Men Emelie! Tänk inte att Du ska klara det här själv! Ta hjälp av andra runt omkring. Ibland måste man få andras syn på saken för att kunna hjälpa sej själv. Önskar jag kunde säga att jag kan hjälpa dej, men så är nog inte fallet tyvärr. Men våga be om hjälp! Det är mitt råd! Jag hade själv aldrig klarat mej utan att mina vänner hade hjälpt mej. Ha det så gott och Lycka till med hästarna!
Kram Jane

 

Ann-Louise

15 mars 2008 07:45

Stackars dig stumpan! Det är inga lätta funderingar. Ge det lite tid till då, men var försiktig, så kommer du på hur du ska göra. Beslut måste växa fram....
Vi hörs vännen!
Kram!

http://hastochhund.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är sjukt sugen på att blogga igen ... men funderar faktiskt på att skaffa en ny blogg , MASSOR har hänt sen jag skrev här sist och vi lever ett helt annat liv nu .. bor på annat ställe och har en massa mer familjemedlemmar :) så .. kanske börja p...

Japp så är det ! P!NK ROCKS   Vi hade det jätte bra i Göteborg & njöt av Pinks show. Hon är helt otrolig på MÅNGA sätt. Så bra texter som berör och ger budskap, hon vågar sjunga om och ta upp saker som andra ofta väljer att vara tyst om, verkligheten...

Japp, idag väntar äventyr ! Snart ska jag hoppa in i duschen och fräscha upp mig lite inför dagens bravader . Först bär det av till Ann-Louise www.hastochhund.bloggagratis.se för lite förfest och laddning inför kvällen. Sendan bär det av ner till Göt...

   Foto : Leo och Inka 18/7-2010

Igår ,söndag kom jag hem efter att ha jobbat till mina goingar här hemma, jag blir alltid lika glad av att komma hem till min familj. Vovvarna lekte i trädgården, min mamma och Christian satt och mös i solen och hästarna njöt i hagen. Extra glad blev...